Tillståndet för minneschipet förblev i bruk tills de tidiga dagarna av 286, vilket utgjorde ett praktiskt hinder för utvecklingen av datorer på grund av dess oförmåga att demonteras och ersättas. Med tanke på detta har minnesmoduler dykt upp. Löd minneschipet på ett fördesignad tryckt kretskort och använder också minnesplatser på datorkortet. Detta löser helt problemet med svår installation och utbyte av minnet.
Innan moderkortet släpps 80286 värderades inte minnet av världen. Vid den tiden fixades minnet direkt på moderkortet och hade en kapacitet på endast 64-256 kb. För arbetsprogrammen som körs på datorer vid den tiden var prestandan och kapaciteten för denna typ av minne tillräckliga för att tillgodose behandlingsbehovet för programprogram vid den tiden. Men med uppkomsten av program och den nya generationen 80286 hårdvaruplattform har högre krav för minnesprestanda lagts fram av program och hårdvara. För att förbättra hastigheten och utöka kapaciteten måste minnet visas i en oberoende förpackningsform och därmed föda begreppet "minnesmodul".
När moderkortet 80286 först introducerades använde minnesmodulen Single in Line Memory Modules (SIMM) -gränssnittet med en kapacitet på 30 -pin och 256kb. Det måste bestå av 8 databitar och 1 kontrollsumma för att bilda en bank. Därför används 30 -Pin Simm som vi ser vanligtvis med fyra moduler tillsammans. Sedan datorn kom in på den civila marknaden 1982 var 30pin SIMM -minnet parat med 80286 -processorn pionjären inom minnesområdet.
Därefter, från 1988 till 1990, nådde PC -tekniken en annan topp av utvecklingen, nämligen 386 och 486 ERA. För närvarande hade CPU: er redan utvecklats mot 16 bitar, så 30 -stift SIMM -minne kunde inte längre möta efterfrågan. Dess bandbredd med lägre minne hade blivit en brådskande flaskhals för att lösas. Därför dök 72 Pin SIMM -minne vid denna tidpunkt, som stödde 32- lite snabbt sidläge -minne och ökade minnesbandbredden kraftigt. Den enskilda kapaciteten på 72 -stifts SIMM -minne är i allmänhet 512KB till 2 MB, och endast två är skyldiga att användas samtidigt. På grund av dess inkompatibilitet med 30pin SIMM -minne eliminerade PC -industrin beslutsamt 30Pin SIMM -minne just nu.
Edo DRAM (utökat Date Out RAM) -minne, som var en populär minnesmodul mellan 1991 och 1995, är extremt lik FP DRAM. Det eliminerar tidsintervallet mellan de två lagringscyklerna för utökat datautgångsminne och överföringsminne och får åtkomst till nästa sida medan du skickar data till CPU. Därför är hastigheten 15-30% snabbare än vanlig dram. Arbetsspänningen är i allmänhet 5V, bandbredden är 32- bit, och hastigheten är över 40ns. Det användes främst på 486 och tidiga Pentium -datorer vid den tiden.
Från 1991 till 1995 bevittnade vi en besvärlig situation där utvecklingen av minnesstekniken var relativt långsam och nästan stillastående. Därför såg vi samexistensen av 72 stift och 168 stift Edo Ram just nu. I själva verket tillhör EDO -minnet också kategorin 72 Pin SimM -minne, men det antar en helt ny adresseringsmetod. Edo har gjort genombrott i kostnad och kapacitet, och med den snabba utvecklingen av tillverkningsprocesser har kapaciteten för ett enda EDO -minne nu nått 4-16 MB. På grund av det faktum att databussbredden för Pentium och högre nivå CPU: er är 64 bitar eller ännu högre, måste både EDO RAM och FPM RAM användas i par.
Sdram era
Efter utgivningen av Intel Celeron -serien, AMD K6 -processorer och relaterade moderkortchips, kan Edo DRAM Memory Performance inte längre tillgodose behoven. Minneteknologi måste vara grundligt innoverad för att uppfylla kraven i den nya generationens CPU -arkitektur. Vid denna tidpunkt började minnet komma in i den klassiska SDRAM -eran.
Den första generationen av SDRAM -minne baserades på PC66 -specifikationen, men snart på grund av frekvenstvisten mellan Intel och AMD ökades CPU: s externa frekvens till 100 MHz, så PC66 -minnet ersattes snabbt av PC100 -minne. Med tillkomsten av PIII och K7 ERA vid 133 MHz extern frekvens, förbättrade PC133 -specifikationen ytterligare SDRAM: s totala prestanda på samma sätt, med bandbredd ökade till över 1 GB/sek. På grund av SDRAM: s 64 -bitars bandbredd, som motsvarar CPU: s 64 -bitars databussbredd, kräver det bara ett minne för att driva, vilket ytterligare förbättrar bekvämligheten. När det gäller prestanda, på grund av dess inmatnings- och utgångssignaler synkroniserade med systemets externa frekvens, överstiger dess hastighet avsevärt den för EDO -minnet.
Det kan inte förnekas att SDRAM -minnet har utvecklats från början av 66 MHz till 100 MHz och 133MHz. Även om det inte helt har löst flaskhalsproblemet med minnesbandbredd, har CPU -överklockning blivit ett evigt ämne för DIY -användare. Därför överklockar många användare PC100 -minne till 133MHz för att uppnå CPU -överklockningsframgång. Det är värt att nämna att för att underlätta behoven hos vissa överklockande användare har vissa PC150 och PC166 standardminnet dykt upp på marknaden.
Även om bandbredden i SDRAM PC133 -minnet kan ökas till 1064 MB/s, i kombination med Intels senaste Pentium 4 -plan, kan SDRAM PC133 -minne inte tillgodose framtida utvecklingsbehov. För närvarande sammanfogade Intel, för att uppnå marknadsdominans, med Rambus för att främja Rambus Dram -minne (känd som RDRAM -minne) på PC -marknaden. Till skillnad från SDRAM antar den en ny generation av höghastighets enkel minnesarkitektur baserad på en typ av RISC (reducerad instruktionsset dator) teori, vilket kan minska datakomplexiteten och förbättra den totala systemets prestanda.
I konkurrensen mellan AMD och Intel är detta ERA för frekvenskonkurrens, så CPU -klockhastigheten ökar ständigt. Intel har lanserat högfrekventa Pentium III- och Pentium 4-processorer för att överträffa AMD. Därför ses Rambus Dram -minnet av Intel som dess framtida konkurrensmordare. Rambus Dram Memory förenklar datavolymen för varje klockcykel med hög klockfrekvens, så minnesbandbredden är ganska utmärkt. Till exempel kan PC 1066 1066 MHz 32- Bit bandbredd nå 4,2 g byte/sek, och Rambus DRAM ansågs en gång vara en perfekt match för Pentium 4.
Trots detta föddes emellertid inte Rambus RDRAM -minnet vid rätt tidpunkt och måste fortfarande "plyndras" av DDR med högre hastighet. Vid den tiden överskuggades rambus RDRAM -minnet på PC600 och PC700 av Intel 820 -chipset "-felhändelsen", och PC800 Rambus RDRAM var för dyrt för att få stöd från Pentium 4 -plattformen. Olika problem fick Rambus RDRAM att vara dödfödda. Rambus hade hoppats på PC166 Standard RDRAM med högre frekvens för att vända tidvattnet, men slutligen undergav DDR -minnet.
DDR -era
DDR SDRAM (Dual Datarate SDRAM), även känd som Double Rate SDRAM, är en uppgraderad version av SDRAM. DDR överför data en gång på de stigande och fallande kanterna på klocksignalen, vilket gör dess dataöverföringshastighet dubbelt så stor som traditionell SDRAM. På grund av den överdrivna användningen av fallande kantsignaler resulterar det inte i en ökning av energiförbrukningen. När det gäller adressering och styrsignaler är de samma som traditionella SDRAM, endast överförda på den stigande kanten på klockan.
DDR -minne är en kompromisslösning mellan prestanda och kostnad, som syftar till att snabbt skapa ett solidt marknadsutrymme, gradvis gå vidare i frekvens och slutligen kompensera för bristen på minnesbandbredd. Den första generationen DDR200 -specifikationen antogs inte i stor utsträckning, och den andra generationen PC266 DDR SRAM (133MHz Clock x 2x Data Transfer =266 MHz bandbredd) härleddes från PC133 SDRAM -minne, som förde DDR -minne till den första toppen. Dessutom använder många Celeron- och AMD K7 -processorer DDR266 -specifikationsminne, och dess senare DDR333 -minne är också en övergång. DDR400 -minne har blivit mainstream -plattformsalternativet, och dual -kanal DDR400 -minnet har blivit den grundläggande standarden för 800FSB -processorer. Den efterföljande DDR533 -specifikationen har blivit valet av överklockningsanvändare.
DDR2 -era
DDR2 (Double Data Rate 2) SDRAM är en ny generationsminneteknikstandard utvecklad av JEDEC (Joint Electron Device Engineering Council). Den största skillnaden mellan DDR2 och den föregående generationen DDR -minnesteknologistandard är att även om båda använder den grundläggande metoden för dataöverföring samtidigt med klockökning/fallfördröjning, har DDR2 -minnet dubbelt så att den för läsningsförmågan för den föregående generationen DDR -minne (dvs. 4- Bitdatadata läser före hämta). Med andra ord kan DDR2 -minne läsa/skriva data med fyra gånger hastigheten på den externa bussen per klocka och kan köras med 4 gånger hastigheten på den interna kontrollbussen.
På grund av DDR2-standarden förpackas dessutom alla DDR2-minnen i FBGA, vilket skiljer sig från den allmänt använda TSOP/TSOP-II-förpackningen. FBGA -förpackning kan ge bättre elektrisk prestanda och värmeavledning, vilket ger en solid grund för den stabila driften och framtida frekvensutveckling av DDR2 -minne. När man tittar tillbaka på DDR: s utvecklingshistoria, från den första generationens tillämpning av DDR200 på persondatorer, genom DDR266, DDR333 till dubbelkanal DDR400 -teknik, har utvecklingen av den första generationen DDR också nått gränsen för teknik, och det är svårt att förbättra minneshastigheten genom konventionella metoder; Med utvecklingen av Intels senaste processorteknologi ökar efterfrågan på minnesbandbredd i frontbussen, och DDR2-minne med högre och mer stabil driftsfrekvens kommer att vara trenden.
När CPU -prestanda fortsätter att förbättras uppgraderas också våra krav på minnesprestanda. Det kan inte förnekas att DDR, som enbart förlitar sig på högfrekventa bandbreddförbättring, så småningom kommer att bli kort. Därför har JEDEC -organisationen bryggt DDR2 -standarden under lång tid, och med stöd från nya plattformar som LGA775 -gränssnitt 915/925 och de senaste 945 för DDR2 -minne kommer DDR2 -minne att börja utforska minnesfältet.
DDR2 kan tillhandahålla en minsta bandbredd på 4 0 0MB/s per stift baserat på en transmissionsfrekvens på 100 MHz, och dess gränssnitt kommer att fungera med en spänning på 1,8V, vilket ytterligare minskar värmeproduktionen och ökande frekvens. Dessutom kommer DDR2 att införliva nya prestationsindikatorer som CAS, OCD, ODT och avbrottsinstruktioner för att förbättra användningen av minnesbandbredd. Enligt DDR2 -standarden som beskrivs av JEDEC -arrangörerna kommer DDR2 -minne för marknader som PCS att ha olika klockfrekvenser som 400, 533 och 667MHz. High End DDR2 -minne kommer att ha två frekvenser på 800 och 1000 MHz. DDR-II-minne kommer att förpackas i FBGA med 200-, 220- och 240-stiftskonfigurationer. Det initiala DDR2 -minnet kommer att produceras med hjälp av en 0. 13- Micron -tillverkningsprocess, med minnespartiklar med en spänning på 1,8V och en kapacitetstäthet på 512 MB.
Det råder ingen tvekan om att minnetekniken kommer att vara populär 2005, och statiskt minne som representeras av SDRAM kommer inte att populariseras inom fem år. QBM- och RDRAM -minne kan inte heller vända sin nedgång, så samexistensen av DDR och DDR2 kommer att vara ett oundvikligt faktum.
Förutom PC -133 är VCM (Virxual Channel Memory) också en viktig medlem av efterträdaren av PC -100. VCM, även känd som Virtual Channel Memory, är en minnesstandard som stöds av de flesta nyare chipset. VCM-minne tillverkas huvudsakligen baserat på en "cachad dram" -teknologi utvecklad av NEC, som integrerar "kanalcache" och är konfigurerad och kontrollerad av höghastighetsregister. Samtidigt som man uppnår höghastighetsdataöverföring, upprätthåller VCM också hög kompatibilitet med traditionell SDRAM, så VCM-minne kallas vanligtvis VCM SDRAM. Skillnaden mellan VCM och SDRAM är att oavsett om data har behandlats av CPU eller inte, kan den först överlämnas till VCM för bearbetning, medan vanligt SDRAM endast kan bearbeta data som behandlas av CPU. Därför bearbetar VCM data mer än 20% snabbare än SDRAM. Det finns många chipset som kan stödja VCM SDRAM, inklusive Intels 815E, Via's 694x, och så vidare.
Rdram
Efter att Intel lanserat PC -100, på grund av tekniska framsteg, var 800 MB/s bandbredd för PC -100 inte längre tillräckligt för att möta efterfrågan, medan bandbredd förbättring av PC -133 var inte betydande (1064mb/s), som också kunde tillgodose framtidens utveckling. För att uppnå målet att monopolisera marknaden har Intel samarbetat med Rambus för att främja Rambus Dram (Directrabus DRAM) på PC -marknaden, som visas i figur 4-3.
Rambus DRAM är en minnesspecifikation som först föreslagits av Rambus, som antar en ny generation av höghastighets- och enkel minnesarkitektur för att minska datakomplexiteten och förbättra den totala systemets prestanda. Rambus använder en 400 MHz 16 -bitars buss, som kan överföra data samtidigt på de stigande och fallande kanterna inom en klockcykel. Dess faktiska hastighet är 400 MHz × 2=800 MHz, och dess teoretiska bandbredd är (16bit × 2 × 400MHz/8) 1,6 GB/s, vilket är två gånger den för PC -100. Dessutom kan Rambus också lagra 9 byte, där den extra biten är en reserverad bit som kan användas som en ECC (erroi · kontroll och korrigering) kontrollsum i framtiden. Klockan i Rambus kan nå upp till 400 MHz, och endast 30 koppartrådar används för att ansluta minneskontrollen och RIMM (Rambus Inline Memory -moduler). Att minska längden och mängden koppartrådar kan minska elektromagnetisk störning i dataöverföring, vilket snabbt ökar minnesens driftsfrekvens. Men vid höga frekvenser kommer värmen som den avger definitivt att öka, så det första Rambus-minnet måste till och med komma med en inbyggd kylfläkt.
DDR3 -era
Jämfört med DDR2 har DDR3 en lägre driftsspänning, vilket sjunker från 1,8V till 1,5V, vilket resulterar i bättre prestanda och större kraftbesparingar; Uppgradera 4- Bit Läs före DDR2 till 8- Bit Läs framåt. DDR3 kan nå en maximal hastighet på 2400 MHz, och eftersom den snabbaste DDR2 -minneshastigheten har ökats till 800 MHz/1066MHz kommer det första partiet av DDR3 -minnesmoduler att hoppa från 800 MHz. Vid Computex -utställningen såg vi flera minnestillverkare som visade 1333MHz DDR3 -moduler.
DDR3 antar en ny design baserad på DDR2:
1.8bit Prefetching Design, medan DDR2 använder 4- bit Prefetching, så frekvensen för DRAM -kärnan är endast 1/8 av gränssnittsfrekvensen, och kärnans driftsfrekvens för DDR 3-800 är endast 100 MHz.
2. Anta en punkt-till-punkt-topologiarkitektur för att lindra bördan på adress/kommando- och kontrollbussar.
3. Antagande av en produktionsprocess under 100 nm reduceras arbetsspänningen från 1,8V till 1,5V, och asynkron återställning och ZQ -kalibreringsfunktioner läggs till.
DDR4 -era
DDR4 -minne kommer att ha två specifikationer. Överföringshastigheten för DDR4 -minne med användning av enstaka signaleringssignal har bekräftats vara 1. 6-3. 2Gbps, medan DDR4 -minne baserat på differentiell signaleringsteknik kan uppnå en överföringshastighet på 6,4 Gbps. På grund av omöjligt att implementera två gränssnitt genom en enda DRAM kommer DDR4 -minne att ha två specifikationer baserade på traditionella SE -signaler och differentiella signaler samtidigt.
Enligt flera halvledarindustrins yrkesverksamma kommer DDR4 -minne att vara en kombination av enstaka signalering (traditionell SE -signal) och differentiell signalering (differentiell signalteknik). Det förväntas att dessa två standarder kommer att införa olika chipprodukter, så i DDR4 -minnestiden kommer vi att se två inkompatibla minnesprodukter.
Utvecklingen av minnesmoduler
Jan 10, 2025
Lämna ett meddelande
Next
